Tallbo Konstnärshem:
Grupputställning: En himmel som snart måste klarna

Varmt välkommen till sommarens grupputställning på Tallbo.

De verk som förenas i grupputställningen En himmel som snart måste klarna är alla gestaltade utifrån konstnärliga dialoger med närmiljön runt Tallbo.

De medverkande konstnärerna Kasra Alikhani, Amanda Moberg och Kristina Müntzing vistades här i perioder under förra sommaren och har närmat sig det historiska konstnärshemmet med utgångpunkt i en variation av perspektiv.

Och nu, som sorgfälligt inspränga kilar i de rum som Ecke och Lisa Hedberg lämnade efter sig, rör sig deras verk – i form av måleri, textila installationer och sammanflätade fotografier – genom olika skiftningar i våra omgivningar och samhällsklimat.

I sammanhanget framträder arvet efter nationalromantikens idealiserade landsbygd som något både avlägset och kringskuret, men också som en sista utväg och en möjlig plats för återhämtning. Barndomens minnen av radioaktiva regn sipprar fram i en serie av vävar, och ett kvinnoöde materialiseras i ett tvådelat porträtt som kontrasterar mot den patriarkala historieskrivningens återkommande vindbyar.

Här lånar utställningen sin titel ur en passage i den danska poeten Inger Christensens diktverk Alfabet (1981). Bland alla de iakttagelser som dikten letar sig fram igenom – där efterskenet från raffinerade massförstörelsevapen kastar oanat långa skuggor över våra gemensamma levnadsvillkor – finns nämligen ett kapitel som återger hur poeten, i likhet med utställningens samlade konstnärskap, får tillfälle att vila sin blick vid ytan av det vattendrag som mynnar ut vid kusten i Gävle. Betraktat som en del av ett hydrologiskt system är det ju samma vatten som även flyter fram genom markerna runt Tallbo, trots att begreppen om våra landskap kan upplevas som splittrade. Ett vattenflöde som alltid, oavsett vad de lokala prognoserna vill säga, har förmågan att spegla ”ett gråväder någonstans”.* För världen, och hur vi formar den, kan beskrivas som ett sammanflöde av skeenden; inte minst i fråga om följderna av civilisationens framfart, hur vi överskrider de planetära gränserna och förorenar våra ekosystem. Men inför en osäkrad tillvaro, där det är lätt att förlora sig bland alla dystra väderleksrapporter, kan dikten också påminna oss om att eftervärlden finns. En eftervärld som påverkas av våra beteendemönster och som framtida generationer kommer att få leva med.

I en tid där våra konfliktlinjer är många och horisonterna inte sällan höljs av mörka moln kan de nyproducerade verken i utställningen, och hur de förhåller sig till de skildringar av förflutna landskap som vägleder en genom rummen på Tallbo, utgöra en grund för vidare reflektion. På ett nyanserat vis närmar sig konstnärernas arbeten olika aspekter av människans avtryck i naturen, de spår vi sätter i varandra, de arv som lämnas kvar och hur våra livsmiljöer möjligen kan arta sig framöver. Med viss tillförsikt vänder sig utställningen (trots allt) mot en himmel som snart måste klarna.

* Christensen, I. (2014). Alfabet, s. 62–64. (Övers. I. Linde & M. Silkeberg). Modernista. (Originalverk publicerat 1981).

Bild: Ecke Hedberg, Gråväder, 1947