Gävle Konstcentrum :
Sanna Lindholm – Att bära

Att bära

Träd växer på en plats. Det tar tid att utvecklas från skör planta till tiden för avverkning, som det heter inom skogsindustrin, när ett träd har nått rätt ålder och storlek för att avverkas till timmer eller massaved beroende på dess kvalitet och dimension. Naturvårdsträd heter de som får stå kvar.

Materialet till den här utställningen har olika ursprung. I några av verken är det råa oarbetade trädstammar som fälts av arborister på Ekerö som utgör grunden. Andra kommer ur virke, alltså trä som kommit längre i förädlingsprocessen: torkats och sågats upp i plankor av specialiserade träindustrier och sågverk.

Sanna Lindholm växte upp i Gävle med skogen runt knuten. Naturen var en plats för lek och utforskande och i grannskapet var det alltid någon som hade projekt på gång. Det kunde vara allt från en tillbyggnad på huset till att en träknopp gått sönder och måste ersättas. Det där förhållningssättet påverkade henne. Idag härleder Sanna Lindholm sin starka arbetslust och sin gör-det-själv-känsla till barndomens alla pågående projekt i sin närhet.

Att skulptera, att forma en bit av något material så att det blir ett estetiskt tilltalande objekt, har människan alltid ägnat sig åt. Det finns god anledning att tro att just arbetet med att förvandla trä är ett av mänsklighetens mest fundamentala. Att vi kan studera föremål som skapats i trä av oss människor från tiden före vår tideräkning är rätt hisnande. Skogen har onekligen givit oss mycket. Inte minst materialet att elda för att hålla oss varma och att bygga med, för att skydda och hägna in. Nu befinner vi oss långt från tidernas begynnelse och kan också se tillbaka på en industrialisering som har förvandlat och förädlat skog till kalkyler kring skoglig kapitalavkastning och avancerade maskiner som skördar och transporterar timmer från växtplats till instanser för förädling från skog till träprodukt.

Till skillnad från vinstintresse och traditionsbundet utövande är Sanna Lindholms skulpturer aldrig nyttiga enligt förutbestämda scheman. I allt verkar hon mer än något vara intresserad av att utforska sina formidéer i samspel med materialet hon har för handen. Hon är nyfiken på träets potential och låter det vara en del av den konversationen. Hon talar med värme om att träet har betett sig, velat något och inte alls gjort som hon hade tänkt. Den tuktan och perfektion som slöjdande ofta associeras med verkar Sanna också vara helt ointresserad av. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Hon arbetar som konstnär och har, precis som utställningens titel antyder, låtit trät bära både sin egen tyngd och potential.

I Sanna Lindholms studio i Göteborg finns handverktyg prydligt upphängda på ena väggen och ordentligt med plats för att lagra bitar av trä. Vid behov hyr hon in sig på närbelägna KKV (Konstnärernas Kollektivverkstad). Där finns svarvarna. Maskinerna som kan göra grovjobbet. Jag föreställer mig att hon går dit med ett antal frågor till materialet, jobbar på och får svar, funderar och återvänder lite klokare till handverktygen och finliret. I hennes studio hänger det skisser på väggarna och överallt i anteckningsböcker finns teckningar fulla av ambition, idé och eftertanke. I all enkelhet, installationen som vi tar del av i utställningsrummet är utkomsten av otaliga val och omfattande fysiskt arbete.

Sanna Lindholms arbete verkar i allt bottna i osedvanlig hantverksskicklighet, stark känsla för form och en fascination och påtaglig chosefri inställning till trä. Hennes skulpturer öppnar upp för tolkning och besitter hela konstens frihet. Givetvis har begreppet en historia och över tid har idéerna om vad konst ska omfamna förändrats, men det kvarstår att för oss idag är konsten en plats som har en säregen förmåga att bjuda in, snarare än att exkludera. Välkomna!